Vandringsresa till Santo Antao, Kap Verde
Vintern 17/18 jobbade jag för en av de större nordiska charterarrangörerna på den Kap Verdiska ön Sal, en liten ö i Atlanten strax väster om Senegal. Det var en fantastisk erfarenhet och jag förälskade mig i det lilla afrikanska öriket. Jag hade dock inte möjlighet att se fler öar, på grund av mitt arbete, utan bestämde mig för att åka tillbaka någon gång. Helst ville jag se Santo Antao, som jag hört skulle vara ett paradis för vandrare. Till skillnad från Sal, som är en helt platt ö täckt av sand, så skulle Santo Antao vara kraftigt kuperad, grön och lummig. Så i augusti i år bestämde jag mig för att åka dit.
Men det är inte en enkel match att ta sig till Santo Antao. Jag fick först flyga till Sal, för att nästa dag ta ett litet inrikesflyg till den större ön Sao Vicente. Där övernattade jag i huvudorten Mindelo, inte långt ifrån hamnen. Nästföljande dag tog jag färjan över till Santo Antao, vilket tar ca en timme. Färjan gick tidigt på morgonen och väl framme på Santo Antao möttes jag av den chaufför som skulle ta mig till mitt hotell, Casa Maracuja, beläget i Ribeira do Paúl, på den nordöstra delen av ön. Det är den del av ön som enligt ryktet ska ha den vackraste naturen och lämpa sig bäst för vandring.
Utsikt över Casa Maracuja.
Hotellet var, precis som den DMC jag använt mig av för att boka resan sagt (de råkar också vara goda vänner till mig från den tiden jag arbetade på Sal), otroligt mysigt, litet och hemtrevligt. Casa Maracuja har 12 rum, en liten restaurang och en pool. Standarden är enkel, men det är riktigt trevligt och jag kände mig väldigt välkomnad under hela vistelsen.
Hotellets ägare gav mig goda tips på vandringsstigar, och jag gav mig ut i den gröna, bergiga naturen. En bit på vägen fick jag sällskap av en hund, som i princip gjorde mig till sin flock och stannade upp och väntade om han tyckte att jag slackade efter. Ibland mötte jag också andra hikers, även om turisterna inte är många på Santo Antao. Jag var ändå glad att jag mötte några, vi hjälptes nämligen åt att försöka hitta rätt väg. Kap Verdierna är dessutom ett vänligt folk som gärna försöker hjälpa en att hitta rätt om man hamnar på fel väg, trots att lokalbefolkningen på Santo Antao knappast pratar någon engelska.
Ribeira do Paúl, Santo Antao.
På vandringen går man förbi många små söta hus, som ligger utspridda i bergen.
Vandringen går längs snåriga bergsstigar, upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. På vägen passerar man små hus och ibland någon by, massvis med sockerrörs- samt bananodlingar och mängder med härliga fruktträd. Paúl-dalen liknar verkligen Edens lustgård. Men vandringen är tuff. När jag äntligen når radiotornet som markerar att jag nått halva vägen, så är jag så trött att jag måste stanna vid ett litet hus och vila. Som tur är säljer de dryck här, och jag köper ytterligare en stor vattenflaska av en vänlig kvinna. Jag är van att man förutom kap verdiska escudos också accepterar euro som betalmedel på öarna, men hon verkar inte känna igen myntet jag räcker fram. Jag får leta i fickorna efter ett 100 escudos-mynt, som motsvarar en euro. Som tur är hittar jag ett.
Fontainhas, Santo Antao.
Nästa dag bjuds jag på en utsökt frukost på hotellet. Jag verkar vara anläggningens enda gäst idag, men de har dukat upp ett dignande bord åt mig. Jag bjuds på bröd och diverse pålägg, kaffe, nypressad juice och de trugar på mig ett kokt ägg. Jag får prova lokala specialiteter som papaya- och kokossylt.
Sedan skjutsar hotellets ägare ner mig till byn Ponta Do Sol, som ligger nere vid kusten. Här börjar dagens vandring, som tar mig längs en slingrande väg med havet på ena sidan, och en bergvägg på den andra. Tur är att vägen är något bredare här än den var på bergsstigarna jag vandrade igår. Jag har nämligen ett rejält stup till höger om mig, och skulle jag slinta på foten störtar jag rakt ner i havet. Vägen slutar i Fontainhas, en bergsby med bland de vackraste vyer jag sett. Där träffar jag en fransk kvinna och hennes son, och tillsammans med dem får jag sedan skjuts på kullerstensvägarna tillbaka till Ponta do Sol.
Santa Maria, Sal.
Några dagar senare är jag tillbaka på Sal. Här känner jag folk, jag vet vart varenda gata leder och var man hittar den bästa shawarman. Mitt hotell ligger precis på stranden, och härifrån kan jag sitta och se solnedgången över piren. Den är full med folk, både turister och lokala. Här känner jag mig som hemma.
